The Mamas… skapar de vackra girlanderna av doftande blommor (och lite småmyror) att sätta runt halsen på gästerna eller på huvudet.

Utsikt från rummet på båten. Balkongen är ett måste för att kunna riktigt njuta av sin vistelse på rummet. Och den förhöjer glädjen under den tid man spenderar på båten. en lyx man inte vill vara utan.. och tur var det att jag hade balkong, när jag spenderade 3 dygn mest på rummet och mådde illa.. att kunna öppna dörrarna, andas in havsluften och känna brisarna och sitta ute var balsam för själen..

Badnymfen själv, med lummiga Mooreas bergiga ölandskap i bakgrunden.

Sjuk och blek äntrade jag båten.., 3 dagar mest på rummet. Det är klart att man är lite allvarligt lagd då…

Pareo-knytningsförslag och hur man gör det

Att lära ut hur man kan knyta en pareo, ett skynke, runt kroppen ingick i alla polynesiska shower.

Jag och min rumskompis Linda. jisses va kul vi hade, vi snackade om allt och inget hur länge som helst.. hehehe )

Min bungalow ovanpå vattnet i Moorea. Där var stillhet och enkelhet och sol och bad i direkt anslutning till rummet. Livskvalité

badtrappan ner till min egen lilla ‘pool’, sedd från terrassen. Undra på att jag aldrig badade i hotellets pool, eller ens gick till badstranden! Varför skulle jag det? Jag hade havet utanför rummet. Allt det mörka du ser i vattnet är korallrev. fiskar av alla sorter och färgkombinationer vimlade runt benen på mig

Polynesisk afton i Tiki Village, Moorea. Vackert, sensuellt och kraftfullt, allt på samma gång

Lill-väskan. Ett himla packande hela tiden. Och min resväska vägde bly, 30 kg. Lillan här kändes som en blydagg den också.. och dyr blev varje flygtur. Jag har betalt övervikt för den andra väskan jag borde haft med mig, flera ggr om redan..

De hade en otrolig kraftfull energi, männen som dansade. Att få med dem på bild ännat än suddiga var inte möjligt.. häftigt och maskulint

Åå så sensuella, feminina, mjuka runda kroppar, alla hade magar i olika storlekar, och milda och samtidigt fulla av kraft.

Det är sensuellt och vackert och ibland otroligt sexigt. Talar direkt till min kropp, till delar av mig, som plötsligt vaknade till med en skräll!

Lite instruktion i att röra sig mjukt och graciöst och vicka på höfterna ingick också. Liksom undervisning i hur man på massor av sätt kan knyta pareon, (skynket hon har vid just detta tillfälle runt höften)

En av showerna hade en våldsam energi. Det var full fart på alla dansarna, hela tiden. Var det krigsdanser möjligen..?

Rytmerna var intensiva och särskilt de ihåliga avlånga trummorna som står bakom honom, hade ett enormt starkt, genomträngande ljud. Och på de trummorna spelade de snabbt, snabbt, snabbt!

Alla storlekar på magar var med. De hängde över kanten på tyget, men visades upp likväl. Jag fick en känsla av att de anser att stora kroppar är vackert!

De fantastiskt vackra Tahitiska svarta pärlorna, som finns i alla färger och varianter, storlekar och former! De kallas så för att musslan som skapar dem är svart.

Igår kom jag på vad som orsakade illamåendet. Det var det filtrerade vattnet ombord. Så fort jag höll mig till att bara dricka buteljerat vatten, så försvann illamåendet som en oljad blixt. Vilken befrielse!!!
Imorgon kommer vi till den sista ön; Moorea, ön jag spenderade nästan en vecka på, före kryssningen. Kanske ska jag gå i land då, och kolla in lite Tahitiska svarta pärlor i en shop där..? Vi får se vad morgondagen har i sitt sköte. Nattinatti

Jag försökte kurera mig själv, så där lite planlöst, i hopp om att smärtan skulle lugna sig och hälen bli bättre av sig självt med lite smorning av voltarensalva. När det inte blev bättre, utan snarare sämre blev jag lite ställd. Men fortfarande kunde jag inte komma på vad jag skulle göra åt det.. Det krävde att jag frågade Anneli, som sa de mer självklara orden, ta kontakt med någon läkare eller healer. Få hjälp. Sagt och gjort och han var här hos mig för nån timme sen.
Om jag ringt igår, istället för att vimsa omkring och hoppas på att det skulle bara gå över nån gång!, hade jag kunnat få en cortisonspruta i hälen, men eftersom jag reser imorgon, så gick inte det. (för efter en spruta ville han kunna ha mig lite under uppsikt ett par dagar och se hur allt utvecklade sig.) Så vi fick ta det näst bästa alternativet: en voltaren-kur + smärtstillande och gel-inlägg i skon.
Och ordinationen är: vila. Inte bära, inte gå mer än absolut nödvändigt. vila.
Och han berättade för mig, när mina ögon öppnades i fasa inför tanken på en sån där spruta, att de alltid bedövar innan de sätter den i foten ”To do it without (bedövning) would be a torture!”
Jorå tack, det vet jag, ( för min husläkare satt en i trampdynan utan bedövning, och påstådde att det inte gick att bedöva, för då skulle han inte kunna veta om han hade satt sprutan rätt. Det var fruktansvärt smärtsamt, svetten bara sprutade, jag blev sjöblöt över hela kroppen och jag skrek rakt ut. Och så säger denna läkare på Moorea, i Söderhavet, att det inte alls ska gå till på det sättet!
Så, det här med att gå verkar inte vara tidens melodi just nu. Det är rullstol, köras omkring med bil, hämtas och lämnas och vila vila vila som gäller.
Fast i vattnet både kan och bör jag vara hur mycket som helst, vilken tur, vilken utomordentlig tur. Vattnet och jag trivs så bra ihop!
Och klockan 19 kommer de med golfbilen och kör mig till restaurangen. Ikväll är det polynesisk afton med dans och musik.. och polynesisk mat. Och kl 20.30 kör de hem mig till min bungalow igen. Det är lite som färdtjänst detta hihihi )

Sagt och gjort. Vid Heathrow stod en man utanför flygplanet, med rullstolen i högsta hugg. Jag kördes både i den och en sån där flygplatsbil, som jag ofta tittat längtande på och önskat att jag fått åka med på. Nu fick jag det. Jag lämpades av vid en samlingsplats och fick sitta där och vänta en timme innan nån körde mig vidare till min gate. Det kändes märkligt och lite ovärdigt, att andra så helt skulle bestämma över mig. Ingen info, ingen kontakt, vänta här bara. Och den ena efter den andra kom dit och lämpades av, frustrationen stänkte som en fontän på den platsen.
Och så pågick det vid varje stopp. Jag blev hjälpt att sätta mig, de fällde ner fotstöden åt mig och skulle ha lyft upp fötterna också om jag inte hade gjort det själv.. jag blev körd och de fixade åt mig, avlämnad vid gaten. Så kom jag fram till Los Angeles. Mannen som körde mig där, fyllde i alla papper åt mig, jag kördes före i kön och hej och hå, så var jag igenom tullen. (fast allt innehåll i min väska och mitt handbagage gicks igenom minutiöst och min tandkräm och en flaska med kolloidalt silver som inte hade någon markering över hur många ml den innehöll kasserades..)
Så var jag framkörd till det flygbolags incheckningsdisk, som skulle vidaretransportera mig till Tahiti och tänkte att nu slipper jag nog det här med rullstol. (Det kändes lite pinsamt, lite konstigt och fel. Jag är ju inte sjuk, ville bara slippa gå i trappor för att det gör ont och få åka bil mellan gaterna. Och nog fick jag åka alltid… rullstol alltså!)
- Klarar du av att gå i trapporna, frågade hon vänligt.
Det var ju egentligen där som haken var för mig, så jag sa att det gick inte så bra, men fanns det kanske någon hiss?
Jaaadå, det var tydligen lösenordet för en omgång rullstolsåkande till. När jag anlände till Tahiti, körde de fram en ramp med hiss!! Körde in mig i hissen och så åkte vi ner och sen så rullades jag in i ankomsthallen. Fram till den som skulle möta mig från resebyrån, med alla vouchers och biljetter. Som tur var fick jag gå ut till bussen själv..

Men det här gav mig en ordentlig tankeställare, är det här en möjlig framtidsversion av mitt liv? Så här kan det bli alltså! Vill jag ha det så här?
Nej, det vill jag inte, inte om det finns andra utvägar.
Bara att känna så, ändrade någonting djupt därinne…

Min bungalow på Moorea – en ö utanför Tahiti, ligger längst ut i den bortre raden, bakom den som syns på bilden. Fotat från restauranten. Det blir flera promenader om dagen. Träna på lilla vän, det är bättre att kunna gå med egna ben, än att vara hänvisad till andras. Rullstolsäventyret skakade om mig.

Men så tröttnade jag lite på denna språkförbistringslek.. nu tar jag till en annan väl beprövad taktik. Det blev lite bökigt och tidsödande att invänta vad andra kan hitta på, så idag får det bli frukost med hemgång. dvs jag brer min mellismacka med pålägg som jag vill ha den och stoppar den i min väska när jag lämnar matsalen. + ett kokt ägg. då står jag mig. Av nån anledning ville jag göra på et annat sätt och det fick ju oväntat resultat…

Fortfarande vaknar jag mitt i natten, stiger upp i ottan, för då kan jag inte sova mer och har ätit 3 mål fram till lunch! Sängen lockar på mig redan vid 19-tiden, men jag försöker hålla ut till 20-21 i bästa fall (och nu talar vi om mig, en riktig nattuggla, som sällan kommer i säng förrän en bit in på andra sidan midnatt. Häpp!) Livet är spännande.
fortsättning följer… språkförbistringen tar sig många uttryck…hahaha

Tormod är nöjd och glad. Det rullade på lätt och över förväntan och hans arr svävade runt, fyllde hela huset med välljud, klanger och övertoner och vibrerade i hela mig.

Nu är det äntligen klart.., en intensiv dag är över. Dags att gå hem, lägga sig ned och försjunka ner i förkylningens dimmor! Micke var verkligen inte frisk idag, men kämpade på.

Vänta lite jag måste kolla ett sms..

Vi klarade det! Det tog en timme mindre än planera. Är vi bäst eller..!?! Tjoho, rekord för dagen. Jihaaaaaa

alla har gått hem, stråkinspelningen är klar för dagen. nu ska allt plockas undan. Imorgon blir det harpa och körinspelning och då blir det en helt annan setup för det..

Jorasatte, där satte vi den! Precis som jag tänkt mig det hela. Det blir ingen sen kväll denna gång. Nöjd är mitt mellannamn!

Malou.. eftertänksam och nöjd, inte slå-klackarna-i-taket-tjofaderittan-nöjd utan nöjd på det där stilla kvillrandet som känns långt inne i hjärtat sättet. Och mycket trött är jag också, syns det?

Nattinatti, vi ses imorgon.. nämen oj vad tiden sprungit iväg nu då!
Inte imorgon, vi ses senare idag.