KURIOSA
Så stod vi där och andäktigt tittade på när lyktorna svävade bort över nejden och formade helt nya stjärnbilder. Och det var så vackert att följa dem med blicken. Och fundera över om det möjligtvis var någon som var ute med sin hund eller bara tittade ut och såg ljuspunkterna högt upp i skyn.. "Jisses, kom och kolla Anders! Det är en hel armada med UFOs däruppe!! Fram med kameran, vi tar lite bilder och ringer till tidningen!" Jag undrar, om det möjligtvis stod nåt i blaskan dan efter..?
	Det var ett magiskt ögonblick. Jag hade köpt hem 60 ljuslyktor för att fira att jag fyllde.. just det, 60. Och när mörkret föll, följde vi den marschallupplysta vägen ner till en stor ljuscirkel strax ovanför Snäcksjön. Kvällen var mörk, luften hög och klar. Så tände vi ljuslykta för ljuslykta, laddade den med vår egen högst privata intention. Något vi ville släppa iväg eller bjuda in mer av i vårt liv. Sen stod vi och väntade på att värmen av elden skulle fylla rispappersballongen med varm luft, vilket fick ballongen att stiga till väders.
Livet är enkelt. Det är bara att välja vilken väg man ska gå. Man behöver aldrig fundera över vilken väg som är den rätta, man behöver inte undra över vilken som är det bästa valet just nu, för hjälp finns att få precis överallt. Och inte nog med det, alla medmänniskor är så välvilligt inställda. De ger goda råd och visar vägen. De kan även tala om att just den avstickaren eller den stigen och framförallt den där vägen, är heeeelt fel. Och kommer inte att leda en rätt. Det är tur att det är så enkelt, för vem vet annars hur det skulle kunna gå. hahahaha :-))
	Det var andra dagen på Oneness-festivalen och vi var på Etnografiska muséet i Stockholm. Jag skulle först sjunga fritt. Ljudteknikern skulle, på ett tecken av mig, sätta på singbacken till Omine. Han var osäker på hur det där tecknet skulle se ut. Jag rörde mina armar och händer rätt mycket. Så att han hela tiden trodde att.. nu är det dags! och drog igång singbacken. jag viftade avvärjande och sen kom en ny handrörelse.. men nu är det väl dags iaf?! Och på med singbacken igen. Det hände 3-4 ggr, innan det äntligen var dags och då var han inte beredd. Jag fick till slut hojta till, 'kan du sätta på singbacken?!' Efteråt var det både komiskt och roligt, men att sjunga fritt inför andra var utmanande i sig för mig och jag hade svårt att hålla fokus.
Se vilken vacker HOYA-box Sune Selander tillverkade. Den var handgjord i trä, med lerkaka på framsidan. Här ser du förlagan till HOYAs omslag. Ååå hur jag längtade efter att ha det som omslag, men det var alltför kostsam historia. Sune tillverkade i alla fall 2 boxar i trä, med Hoya inristad i en lerkaka på framsidan. Den ena boxen sände jag till Prins Takamoto i Japan, 7e prins i kejsarfamiljen, som jag hade träffat när jag besökte Japan tillsammans med min mamma. Hon var inbjuden att visa sin netsukesamling på ett museum och prinsen hade sin samling med på samma utställning. Vi träffade honom åtskilliga gånger, åt tillsammans den ena måltiden efter den andra, en ändlös rad av rätter jag absolut inte ville veta innehållet i... och det gick inte att lämna eller skjuta det ifrån sig. Det skulle varit ytterst ohövligt. Strax efter att jag skickat Hoya till prinsen avled han, så det blev inget med det..
	Vissa bilder visar ens sanna jag. Här en studie, eller stilstudie kan man kanske säga.. om varför jag anses vara en stilikon, alltid lika stilsäker i mitt personliga uttryck.. ;-)) * Klädd på rätt sätt, för en härlig ridtur ute i snålblåsten på Bärby (mamelucker) * Balettkjol (värmer låren i blåsten) * body i gladprickigt (ja, vad gör man inte för att bli glad) * Chickt överdrag till hjälmen (också glädjespridare, särskilt till alla andra ryttare) Observera den stora hängande röda rosetten, helt rätt just nu! * Vitt tunt linne med polokrage under bodyn (alltid snyggt) och särskilt snyggt med bhn i vitt (givetvis) som lite lätt och lagom syns genom linnet. * Vita tunna ridtights under mamluckerna (som sagt, vitt är ALLTID rätt och de ger bra kontakt med hästen när man rider) * Vita ridskor, naturligtvis. Matchning är A och O. * Toppa outfiten med en kamera i hägsta hugg, alltid bra att ha, man är inte riktigt klädd utan en kamera i handen, som kan ta tillvara på livets oväntade glädjeämnen och skapa nya minnen att bevara.
På Universeum i Göteborg pågår sedan hösten 2007 en digital utställning som heter "Dig It". Där finns låten "ECHO" med (från albumet AmaOna) på en mixvägg, kallad The Wall. Låten är uppdelad på 16 olika spår. För att höra dem, trycker man på valfria röda knappar och kan då lyssna på olika spår. Oj, där var det sång, där kör och där har vi gitarren.. Man måste vara några stycken för att kunna lyssna på alla kanaler på en gång.
	Man får använda sig av fötter och knän, förutom händerna, för att få höra flera spår på en gång. Kan bli märkliga kombinationer, men det är ju det som är meningen också.. På The Wall låg det förutom Echo en storbandslåt och dessa båda låtar spelades om och om igen. Dig It är en himla spännande och intressant utställning, som ska gå i 3 år.
Malou som frimärke.. Lägg märke till valören "11 sånger" naturligtvis måste det vara "sånger" och inte "kronor", eller hur..hihi Det här frimärket använde vi till utskicket av Omine-CD:n. Och bilden på mig, numera döpt till slöjbilden, har visat sig vara verkligt användbar i massor av sammanhang.
	Jag bor i ett paradis. Stället har allt man kan önska sig. Bortsett från att det ligger lite väl långt från Stockholm (är man Stockholmare, så är man.. rötterna kallar emellanåt på mig.) Omgiven av ängar och skogar, hästar och allehanda djur och fåglar. Det finns 2 sjöar på gården. Snäcksjön och Lillsjön. Här sitter jag vid bryggan nere vid Snäcksjön, där det även är ljuvligt att bada om sommaren. Ser Du näckrosbladen? Tyvärr växer det också en massa slibbigt sjögräs - isch säger jag, som inte gillar när de slingrar sig runt benen - Det lär bero på att vattnet är kristallklart, så växtligheten får mycket näring av solljuset. (Bilden togs i samband med en intervju om Vaggsång. Reportern ville illustrera lugn och ro och inre frid och tog en jättefin och stämningsfull bild. Jag blev paff när jag sedan såg bilden stort uppslagen på UNTs framsida.
NQB - eller New Quidesty Blaise. Jag spelade bas. När jag blev tillfrågad om jag ville spela bas med NQB, så hade jag aldrig någonsin tagit i en elbas. Jag spelade akustisk gitarr, var en driven kompgitarrist på den tiden, med bra sväng och rytmik. Men det är ju en heeeeelt annan sak att spela en ton i taget, basgångar och riff, jisses. En ny värld öppnades för mina nyfikna ögon. En månad hade jag på mig att lära mig grunderna i konsten att spela bas. En månad är en ganska kort tid.. Jag tog baslektioner 3 gånger/vecka och övade som sjutton. Sedan tränades vi i koreografi av Lille Gerhard, för det skulle spelas rock´n roll. Dessa akrobatiska rörelser medförde att brallorna sprack och de kändes väldigt luftiga för ett ögonblick.. hihi. Jag var störst och fick ofta stå bakom de andra när vi skulle plåtas. Dock inte denna gång, av någon anledning. Det var ett händelserikt och emellanåt påfrestande år med NQB 1971-72. Efter det började jag plugga på Dalcroze-seminariet, men det är en helt annan historia.
	När Gretas och mitt samarbete tog slut efter 11 år, så trubadurade jag ensam. Här är jag och min gitarr på en viskrog i Gamla Stan i Stockholm. Jag sjöng de låtar jag skrivit tillsammans med regissören och textförfattaren Bengt Carlsson. Ville landa lite efter de hektiska åren med Greta och efter den expressiva och lite våldsamma undergroundcabaré vi hade sysslat med, behövde jag en tid av eftertanke. Sånger med lite mer inåtvända texter. Och vad säger Du, ser jag inte väldigt snäll och oskyldig ut? Skenet bedrar kan jag försäkra.. men visst är jag både snäll och mild ibland.. också.
Greta & Malou, popgruppen Nature och sångerskan Kisa Magnusson på sommarturné 1978. Och här har vi den typiska Gruppbilden. Det var året efter vår medverkan i Melodifestivalen. Den där turnén minns jag inte så mycket av, men inte var den såå kul. Men allt är ju inte det i denna den bästa av världar, men man lär sig alltid något av allt man gör. T ex att nästa gång välja sånt som är kul och som inspirerar. En annan liten kul detalj, här är min första singel som soloartist, den hette Zagedi Booba!
	Det här är grejer det. En KLIPPDOCKA! Från mitt skivbolag kom ett urklipp från Allers tror jag att det var. "Kära Malou! När man har blivit klippdocka, då är man riktigt känd!" Och jag gladde mig storligen. Och jag hade fått så fina kläder också, lite lagom bohemiska och slängiga. Och långt ifrån något jag själv skulle kunna tänka sätta på mig. Men det var väl så tecknaren hade uppfattat min stil kan jag tro. De har försökt göra mig smaaaaaal, men utan att lyckas något vidare. Dubbelhakan blev kvar, så jag tycker att jag ser lite märklig ut. Hur kan en så smal person ha en sån ENORM dubbelhaka, ja man bara frågar..??
Jag fick några foton av min mamma på min födelsedag, bl a det här, som är taget 27 juni 1953, jag är alltså drygt 2½ år. Min mamma har nyligen kommit hem på lov från studierna i Schweiz. Vi har just köpt 2 par fina skor till mig, de röda har jag på mig och vi är på väg till café Brostugan i Stockholm. På den tiden hade man tydligen korta förklädesklänningar och små hättor på huvudet även i den åldern. Lite gullig bild. Naturligtvis fotades jag i bilen, min mamma var galen i motorer och utbildade sig först till motoringenjör, innan hon sadlade om och studerade ekonomi och handel. Förberedde sig för en enastående framgångsrik karriär i kontorsvarubranschen (fast det visste vi inte då).
	Lindén på scen. Jag engagerades för att tillsammans med andra upphovsmän skriva cabarénummer till en TV-serie med Agneta Lindén 1981. Det var mycket inspirerande och kul. Jag var själv med i ett av programmen. Om du sett mig bakifrån, skulle du sett att jag hade tjusiga underbyxor med massor av spets och volanger, men kjolen var öppen därbak. Det var en knorr på numret, Ändan Bar, som jag själv skrivit.
Vad sägs om den här kreationen då? Är jag inte tjusig och magnifik? Kanske inte så himla vacker, men annorlunda utstyrsel i har jag i alla fall. Jag är med i en TV-serie som heter "Kråsnålen". Här medverkar Fru Holmér (som är jag) i en amatörteaterpjäs och spelar drottning Filippa. Säger minnesvärda repliker på ett trovärdigt amatörmässigt och fyrkantigt vis (det var inget svårt alls för mig) och rör mig stelt och stilistiskt. Så ingen ska förledas att tro att det är på riktigt..
	En annan filmroll, liten men naggande god. I TV-serien Prästkappan. Jag spelade "Vita Björn" och var prostituerad på en bordell. Min uppgift var att gå sensuellt uppför en trätrappa och locka på en man som skulle följa mig in på rummet. Att gå sensuellt uppför en trappa var tydligen inte min starkaste sida.. haha och jag fick gå uppför den där jäkla trappan en himla massa gånger innan regissören var nöjd. Och kolla brösten! Dom tippade ur det lilla skyddet i fram som skulle skyla dem och fick ständigt stoppas in igen. Märklig klädsel var det också, men jag skulle ju vara lite avklädd, det ingick väl i mitt jobb på bordellen kan man tänka.
Jaa, här har vi "Fru Holmér" i Kråsnålen. Ser Du hur mild och vänlig hon ser ut! Åh, jag har alltid velat vara så stillsamt mjuk och tålmodig. Istället för att vara den betydligt mer känslosamma person jag är, med ett humör som en berg och dalbana, som skrattar högt och guppande, eller bli ilsken och gråter med samma passion och lidelse. Och Fru Holmér hade håret uppsatt i en vacker knut, jättesöt typ. Varför regissören ville ha mig, är fortfarande en gåta, men det var roligt att spela henne. Då jag satt där i i en tjusig fåtölj och kände mig lite osäker inför min roll, så frågade jag en erfaren skådespelare hur jag skulle gestalta henne. "Bara sitt i stolen" var hans råd. Mao var närvarande, försök inte göra något, var bara. Försök inte säga en replik på något särskilt sätt, bara sitt där och säg den. Låter lätt inte sant?
	Den här bilden är historisk. Den togs i samband med SKAPs 75-årsjubileum. Om Du granskar ansiktena noga, så ser Du de kompositörer och textförfattare som har format den Svenska populärmusiken under de senaste 40-50 åren.. För mig är det en ära att få vara med på den bilden. Du ser mig, genom att titta efter mitt magentafärgade hår. Jag lyste som en smällkaramell. Det var en härlig färg att ha i håret, jag blev på gott humör av den, det är ju min favoritfärg. Men som med allt annat som inte är naturligt, så tröttnar man så småningom och vill återgå till det ursprungliga.
Bilder kan verkligen luras och få oss att tro att verkligheten ser annorlunda ut än den gör. Se på den här blomstrande bilden. Den härliga rosenhäcken bakom mig, menar jag. När Du ser den, skulle Du kanske kunna tänka Dig att jag befinner mig på ett prunkande och vackert ställe. Om vi kunde zooma ut bilden, skulle Du se att precis utanför bild tar rosenhäcken slut. Du ser en bakgård i betong, med asfalt istället för gräs. Jättetrist bakgård faktiskt, bortsett från den där rosenhäcken alltså.. Själva bilden blev bra tycker jag. Fotografen Ewa Rudling bodde där, så det var därför vi tog bilden just där.
	Vi hade skrattat oss igenom en intervju på Adas kaffestuga, pratat om fornstora dagar och musik och varit allmänt uppsluppna. Därefter skulle Christer ta en bild på mig. Vi smet in på någons bakgård och smög omkring utan att fråga om lov, foto-ögat letade efter en bakgrund.. Titta vilken fin dörr sa vi. Stå framför så tar jag en bild.. nää det blir inge bra. Öppna dörren och titta ut.. nää inge bra heller. Men titta, det sitter bara några små spikar i den pyttelilla glasrutan, vi pillar bort dem och så kan du sticka ut huvudet genom den lilla lilla öppningen och så tar jag en bild. Sagt och gjort, jag går in i en annans uthus, Christer pillar bort spikarna, jag stänger dörren och står inne i någon annans bod, jag sticker ut huvudet genom den lilla lilla öppningen och Christer börjar plåta. Jättebra blir det, säger han. Plötsligt ser jag en matrona komma gående med mycket bestämda steg mot inkräktarna, dvs oss. 'OCH VAD HÅLLER NI PÅ MED?!!' Jaa, det kunde man ju verkligen fundera över, men den tanken fick vänta, för nu gällde det att snabbt krångla sig ut ur det där lilla lilla fönsterhålet och ut ur boden och bort från gården fort som sjutton, medan Christer satte tillbaka fönstret och bad tusen gånger om ursäkt. Turligt nog hände detta i Östhammar, där alla känner varann (mer eller mindre). I Stockholm hade hon kanske inte gått ut, utan ringt polisen istället.
Så här ser min aura ut, när man fotar den med just denna sorts kamera. Det finns väl antagligen en hel drös med varianter av kameror också och resultatet blir därefter. Dvs olika. Det var kul att göra det. Jag fick hålla händerna på en speciell metallplatta och titta in i kameran, satt blickstilla. Sedan kom bilden ut och så fick man en analys också. Vi tog fotot på Jupiter Bokhandel i Stockholm, när jag och Anneli hade hemlig helg för våra döttrar. Ett av alla våra upptåg var aurafoto. Det blev en hellyckad helg, som gav mersmak.