Efter stamcellsbehandling – vad hände sen?


Jag skrev om min stamcellsbehandling för ett antal år sedan. Om min artros i knäna och alldeles särskilt i det vänstra knäet. Om hur jag sökte efter alternativa behandlingar till att låta ortopedkirurgen skära i mig, operera in en knäprotes. Och om min resa till Panama och Stem Cell Institute. Om hur det gick till och hur det var, har jag skrivit utförligt. Varför jag tar upp det igen, beror på de många mail jag får, med frågan om hur det gick sedan. Blev det bra, vad hände?

Så här i efterhand kan jag konstatera, att jag väntade för länge med att prova stamcellsinjektioner. Jag kom dit för sent. Mitt knä var redan så slut att det fanns ingenting för stamcellerna att bygga vidare på. Efter min behandling i Panama, så kändes det till en början som att det blev något bättre. Men sedan försvann den känslan och artrosen blev sämre och sämre. Jag hade en tanke på att åka tillbaka till Panama för nya stamcellsinjektioner. Jag kontaktade dem, men de nya röntgenbilderna gav inte rum för någon hoppfullhet. Läkarna var tveksamma till att det skulle funka öht, de kunde möjligtvis fördröja tiden till operation lite till. Men inte göra det bättre. Och operation skulle bli nödvändig för mig slut, i vilket fall.

Och den sommaren krasade knäet. Sista tiden kröp jag uppför trappan till sovrummet. Sedan flyttade jag ner och sov på bottenplanet. Jag tog till sist kontakt med en ortopedkirurg, som jag fick stort förtroende för direkt. Han var den förste jag mött som var positiv till stamcells-behandling, vilket i sig kändes skönt. Han hade varit med och forskat om det. När han tittade på mina röntgenbilder, berättade han för mig att det skulle inte vara någon mening för mig att få nya stamcells-injektioner. Det skulle vara att slänga pengarna i sjön. Att det tyvärr var alldeles försent för det. Knäet var trasigt, helt slut av artros. Ville jag ha ett bättre liv, så var det återstående alternativet att operera in en protes.

Jag var livrädd men gjorde det ändå. Bara tanken på operation fick det att krypa i skinnet, jag rös över hela kroppen. Nej nej nej, inte det!! Men jag hade slut på alternativen. När knäet kraschade helt, så var betänketiden över och jag bestämde mig, det fick bära eller brista. Det kunde i varje fall inte bli värre än det redan var. Jag sa ja till att operera knäet.

Nu är jag oerhört glad att jag gjorde det. Jag fick mitt liv tillbaka. Stapplandets tid var över. Nu kunde jag gå obehindrat. Jag behövde inte längre fundera över sträckor och avstånd, hur mycket jag ville ta mig från punkt a till b. Jag bara går dit. Har fortfarande problem i trappor, pga artrosen i mitt högra knä. Det högra knäet är svagt, lite dålig bärighet i det, jämfört med det vänstra. Kräver mer träning av muskelpansaret. Men artrosen sitter på ett annat sätt. och den behöver inte opereras.

Till dig som har artros i ett eller i båda knäna och funderar på stamcells-behandling. Kolla upp om det finns något material för stamcellerna att bygga på i knäleden.

Om du har det, tveka inte så länge att artrosen har gått för långt. Det gjorde jag…

Om du däremot inte har det, om det ligger ben mot ben, så lär inte stamcellsinjektioner ge någon bestående, varaktig förbättring.

Jag ångrar inte att jag åkte till Panama, det var en lärorik upplevelse. Att det sedan visade sig att stamcells-behandlingen inte kunde hela mitt knä, är tråkigt. Men jag gjorde något, jag provade något nytt, gick utanför ramarna, jag chansade. Det kunde ha lyckats. Nu blev det bra i alla fall.