(Svenska kyrkan i februari 1980) Den här klänningen var mycket vacker i en strålande magenta, men tryckknappparna var väl sådär pålitliga.. På en konsert när jag hastigt sträckte upp händerna som på bilden, gick knapparna upp och blottade mina rejäla sloggitrosor, min bedagade behå och min väl tilltagna kropp. Oj! Men jisses va publiken vaknade till och blev alert plötsligt! Vi skulle ta en liten gruppbild i New York och någon vänlig förbipasserande tog bilden. Esbjörn till vänster om mig, min man bakom mig och till höger om honom står Esbjörns fru. Det var isande kallt och blåsigt när vi var där. Sumpen, en gammal tradjazz-trumpetare sadlade om och blev präst. När jag var i hans kyrka, åkte trumpeten fram och så öste Sumpen loss i When The Saints Go Marchin in. Svängde gott. Jag åkte på en kortare turné till New York och gav ett par gospelkonserter, dels i Svenska kyrkan och dels i andra kyrkor. Med mig hade jag en väldigt ung och lovande pianist: den nu bortgångne Esbjörn Svensson. Fantastiskt gullig kille, kul att jobba med. Han blev ju senare mycket välförtjänt världsberömd med sin EST trio. Att få upp dem och klappa i baktakt, samtidigt som de vaggade fram och tillbaka på 1 och 3, var emellanåt en prestation. Oftast funkade det bra. Kören hjälpte till. Det kören saknade i teknik tog de igen i entusiasm. En viktig ingrediens i en lyckad gospelkonsert! (Jabobs kyrka 1984) Det här var den sista konserten, i Jakobs kyrka juni 1984, innan jag födde mitt första barn. Det var väldigt tungt och rätt jobbigt att sjunga gospel då. 'men hu, va tjock hon är!' viskade en dam till en annan. Min kompis, som satt framför dem, vände sig ilsket om och väste mellan tänderna 'men hon är ju höggravid!!' Oops.. Jag ville verkligen vara oskyldig, trevlig, gullig, snäll och mild.. Och ibland lyckades jag med det. Det här är första affischbilden. Jag började så försiktigt, både vad gäller kläderna och uttrycket. Hade inte haft konserter med olika körer tidigare och inte åkt runt i kyrkor. Fick nu träffa ett helt annat persongalleri av egensinniga, enstöriga och märkliga personligheter. Jag, som kom från cabaréns annorlunda värld, smög in i den religiösa världen. En kulturkrock! Så snart jag gjort mig hemmastadd i miljön, så började konsertförfrågningarna rulla in. Och min klädparad kunde börja. den här märkliga, udda och svårtransporterade skapelsen använde jag i början , under det första året. Och jag hade så kuuul, älskade att sjunga gospel. (Floda kyrka) Jag sjöng och lät energin flöda, tog emot och släppte vidare. (Klara kyrka 1986) Jag lärde mig mycket när jag turnerade runt Sverige och sjöng gospel överallt. Jag fick möta många fantastiskt fina människor, men också en hel del säregna, märkliga och udda personligheter.. som sprungna direkt ur en TV-såpa 🙂 (Klara k:a 1984) Att hålla händerna i styr, var alltid helt omöjligt. Och klänningen var designad för att förstärka det. (Klara k:a 1984-2) Jag gifte mig i början av juni 1984 och redan från början visste jag att jag skulle använda min bröllopsklänning när jag sjöng gospel. Antar att jag har en av världens mest använda bröllopsklänningar.. hihi ? Den är så underbart kornblå, behändigt flexibel i omfång (höggravid) men färgen syns ju inte i svartvitt.. Bröllopsklänningen i sin helhet (gospel i Norrbotten 1985). Nu har den lilla bebisen pluppat ut och klänningen hänger löst och ledigt igen. Himla snygg och otroligt skön att ha på sig Det var härligt att köra med gasen i botten, strupen vidöppen och ge järnet. Jag fick tömma mig, uttrycka alla mina känslor. Den ser helt enkelt inte klok ut, var jättesvår att komma i och blev skrynklig om man inte hade den upphängd.. och si, just det var omöjligt, för den hängde inte kvar på galgen. behövde jämt strykas, men det var skitsvårt det också. Ingen hit precis. Men först var den iaf. (Västerviks Visfestival 1985) Hur det kom sig att Hansi Schwarz engagerade mig till Visfestivalen är mig en gåta. Men jag var där, stod på muren och sjöng med en liten kör från orten de gamla godingarna och mina egna gospellåtar. Att vända mig inåt fick jag öva mig på, om och om igen. Att få uppleva hur starkt mitt hjärta svarade och sjöng genom mig, var fantastiskt berörande. Jamen den här bilden är ju bara för underbar. En sån stolt mamma! En nybliven förälder får en helt annan sorts blick, som vittnar om att man har varit med om något fullständigt omvälvande. Ella tittar rakt in i kameran. Det var hon som låg inne i magen på de där höggravida bilderna tidigare.. Armarna var alltid på väg någonstans, upp ner, åt sidan.. de levde sitt eget liv. Gospel innehåller så mycket passion, men även massor av innerlighet. Det passade mig ypperligt efter den tyngre cabarettiden, där allt skulle vara häftigt och gå utanför ramarna.
English
