Historien bakom ANOWA – från albumet LIGHTSONGS #1

Jag är så glad över att  få presentera sångerna på LIGHTSONGS #1-albumet. Lite bakgrund, om hur de kom till och hur det var att jobba med dem. Och jag börjar med ANOWA, den avslutande sången på albumet. Jag börjar bakifrån och jobbar mig fram mot början. Lite bakvänt kanske, men helt i linje med hur denna lilla irriterande sång agerade från första stund och ända fram till slutmixens sista ögonblick..

Med det menar jag att ANOWA la sig i, eller snarare tog hon över hela showen, hon styrde och ställde, ändrade och la till från det ögonblick hon bestämde sig för att äntra denna värld, vilket i detta fall var medan jag badade i poolen på mitt hotell i Sedona, Arizona. Det var en solig, het dag, poolområdet var litet och ovanligt mycket folk befolkade detta lilla utrymme. Just då ville hon bli till..

LightSongs#1

Eftersom jag sedan en tid hade haft en ström av anländande LjusSånger, och de kom precis överallt, varsomhelst, närsomhelst, var de redo att dimpa ner, så gjorde de det bara. Om det för min del var lämpligt eller olämpligt, verkade inte spela någon som helst roll.. det snabbaste och enklaste sättet att ta emot dem, var att spela in sången med en gång. och pga det hade jag alltid mobilen till hands. Vartän jag gick så var den med. Så snart en sång ville födas, stiga ner på jorden, så fram med mobilen bara och spela in den! Därefter kunde jag återgå till vad det än var jag sysslade med innan.

OK, så jag var alltså i poolen när ANOWA beslöt att nu var hennes tid inne. Jag fick fatt i mobilen som låg vid bassängkanten, (alltid med mig som sagt..) och smög så långt bort från de andra jag kunde komma, böjde mig över mobilen och sjöng in melodin det tystaste jag kunde. Kände mig lite fånig och generad där jag stod och var lättad så snart det var klart. Sådärja! Phuuh! Färdigt! Melodin var inspelad, sången var nöjd och släppte taget om mig.. i alla fall för ögonblicket..

Fas 2.. arrangera stämmorna.
Det här kunde ha varit en okomplicerad och enkel fas, om det hade varit en annan sång. Anowa hade starka åsikter om vad som var acceptabelt och vad som var totalt ointressant. Vilket uppslag och körarrangemang jag än kom upp med, så var det som om ANOWA stirrade på mig, skakade på huvudet som om hon inte trodde sina öron (!), suckade.. “är det där det bästa du har att komma med?” “Nej, nej, nej, det där duger verkligen inte!” “Skojar du med mig?!”

ANOWA tyckte att inget var tillräckligt bra och bestämde sig för att här måste det till lite rejälare grejer, lite toppstyrning. Hon kastade in det ena temat efter det andra och allt skulle var med. Jodå, alltihop! Jag värjde mig.. stopp stopp, du kan inte bara komma här och ändra allt, hela sången blir annorlunda. Det är väl tillräckligt många teman ändå. Inga fler teman, okej??!!

“Inga fler?! Verkligen?? Men vad sägs om det här då?? Och det här!!” Jag överröstas av massor av små delar, teman som inte var sammanbundna. Jag fick inte ihop det. Jag kämpade med Anowa i tre hela dagar. Jag försökte på alla vis resonera med henne, men maken till orubbligt envis sång har jag inte mött förr. Hon gav INTE med sig, inte på en endaste detalj. Den tredje dagen kastade hon in ett Jubelparti, “Jag vill ha med lite GLÄDJE!!”

Då fick jag huvudvärk. Det var för mycket. Jag måste få en paus.

Jag tog en cykeltur in i skogen tillsammans med min hund för att lugna mitt minst sagt överhettade huvud. Och träden i skogen omslöt mig med sin fridfulla klarhet, de lugnade mig, fick mig att andas och och slappna av. Och då insåg jag hur ANOWAs olika delar hängde ihop, så att de blev en helhet, ett flöde. Så snart jag var klar över det, så flöt resten på lekande lätt.

Under inspelningen av ANOWA var hon rätt tyst (och jag var tacksam över det) men jag hade en känsla av att hon var inte helt klar med mig än. Och jag fick rätt. Under allra sista delen av mixen, i den allra sista minuten fick hon mig och Lasse Nilsson (ljudtekniker, medproducent och flygelhorn-spelare) att ändra i ett parti i sången som hon inte var riktigt tillfreds med, lägga till och dra ifrån tills hon var nöjd.

Ja, ANOWA var verkligen både irriterande och en utmaning för mig, under den tid då hon skulle bli den sång hon var ämnad att vara. Men nu är ANOWA en av mina absoluta favoriter bland LjusSångerna. Och jag bara älskar Jubelpartiet. Blir som knollrig av lycka varje gång det kommer.

Här är ett längre litet klipp ur sången (4 min).

Hela sången, 10+ minuter lång. (då du även kan höra Jubel-partiet. Yay!) finner du nedan. en SING-A-LONG version med texten kommer också snart. Anowa vill ha en sing-a-long-version. Och vad Anowa vill ha, det får Anowa.

Enjoy!

Den allra första lilla snutten (där kan du höra lite av Jubel-partiet också) 1.22