Idag är det sångtime. Det är dags att lägga sången på Nu faller ljuset in i mig. Jag har väntat så länge det går med det här sångpålägget, eftersom jag blev förkyld när jag kom hem till Sverige och förkylningen gick ner i luftrören. Rösten har börjat återhämta sig, men jag saknar fortfarande briljansen och de klara övertonerna. Den har en beläggning, som minskar klarheten i klangen. Men nu är det dags att give it a try! (Och Malou, kom ihåg att det är inte dödsstraff för ett ev misslyckande idag. Jag kommer inte att falla död ner pga den orsaken hahaha 🙂 Det är bara att gå på den igen, vid ett annat och bättre tillfälle.)
Först provade jag sjunga den vid pianot, det är enklast. Där kan jag känna efter att rösten sitter, enkelt ta om fraser för att sätta om dem annorlunda. Att sjunga till en stråkensemble är annorlunda, den rör sig i rytmen (även fast vi har klick, så har de ett flexibelt förhållande till det, eller kroppsligt kanske man ska säga.. tempot andas..) deras frasering är mer klassisk, min intonation blir också den annorlunda.
Hmm det mesta kändes bra. Rösten är lite sträv, lite mindre följsam och flexibel, men det kan gå vägen iaf. Vi provar lite framför mikrofonen, känner efter, särskilt de tekniskt sett svårare fraserna. (varför skrev jag så ofta melodier med stora språng förut?)
Jamen då sätter vi väl igång då. Rösten visade att den orkade, men inte så länge.
Sen tillkom en liten detalj.. Jag har ändrat de sista textraderna i låten. När det blev aktuellt att spela in den på nytt och jag kollade texten, kändes slutklämmen lite pålagd, som en slags anpassning till mitt dåvarande sångklimat: jag sjöng gospel i kyrkorna.
Jag kan inte stå för slutklämmer som dessa längre. För mig är Gud den skaparkraft som genomsyrar allt i hela Universum. Som finns i allt, i varje del av mig. Jag är Gud, därför att allt jag är, är ett med Gud. Det finns inget avstånd, ingen separation. (Och detta har kvantfysiken börjat påvisa också. När vi är nere på kvantnivå, de subatomära partiklarna, så ser vi ljus ljus ljus. Allt skapas ur detta samma ljus)
Så att sjunga ”O Herre, jag prisar dig” är helt oförenligt med mig idag.
Herre..? Prisa..? Dig..?
Att prisa någonting utanför mig, kvarhåller den dualistiska livssynen.. Jag ser mer och mer att allt är en Enhet. Det finns inte någon separation, mer än i vår tanke.
I över en vecka brottades jag med de avslutande fraserna i låten, för att hitta andra, de som passar in, de fraser som gör att vi stannar kvar i den här omvälvande upplevelsen som beskrivs i texten. Till slut ramlade de in och la sig på plats. Och nu gäller det att hitta hur jag ska lägga tonerna, fraseringen måste stämma ihop med det andra.
Sådär, så var det klart. Vi lägger låten åt sidan till imorgon och lyssnar med pigga, glada, fräscha öron. Nu går vi vidare med mixandet.