Stamcellsbehandling i Panama, dag 1

Så var jag på plats i Panama. Hotell Bristol visade sig vara ett gammaldags lite tjusigt hotell, som sett sina allra bästa dagar, men fortfarande hade sin charm och sin lite exklusiva framtoning.
Birgitta som följde med mig, och jag installerade oss. Hon var mitt inne i magsjukeprocessen och när hon inte sprang på toan, behövde hon mest vila, vilket passade mig alldeles utmärkt. Allt gick i en otroligt härligt långsam takt, men få inslag. Vi intog poolen på vån 4 och simmade i en bassäng kantad med skyskrapor!

Poolen mitt uppe i luften, kantad av höghus. i Panama!

Poolen mitt uppe i luften, kantad av höghus. i Panama!

Dan därpå mötte vi William, en representant för kliniken, som hade med papper jag skulle skriva under vid mitt första besök på måndag. Då skulle alla prover tas, jag skulle få nån av träffa läkarna och gå igenom mitt fall, titta på de röntgenbilder jag hade med mig. Jag fick schemat för den här behandlingsveckan. Han hade också med sig en panama-registrerad mobil (av den riktigt gamla modellen, så att kliniken o jag skulle kunna nå varann lätt. Jag hade glömt hur trögjobbade och bökiga de gamla mobilerna var, iphone you are my daaaaarling!!). William höll i alla transporter, utflykter, sidoarrangemang, hotell etc för alla internationella patienter. Så vi pratade om båttur på Panamakanalen, sightseeing med egen chaufför och annat smått och gott. På måndagen skulle jag bli hämtad på morgonen av en av SCI, Stem Cell Institutes egna bilar.
SÖNDAG. Så gick söndagen i sin lugna takt. Biggan var fortfarande dålig och ville inte äta nåt. Jag, som ska äta 6 mål mat om dagen, kände mig som om jag inte gjorde annat än att äta heeeela tiden.. hehehe 😉 Hon provade nån soppa och åt lätt, försiktigt. Magen verkade ha lugnat sig och orken återkom så smått. Jag var väldigt trött. Kroppen undrade över vad som hade hänt. Jag sov till långt efter 12, åt middag kl 02 och gick och la mig vid 05-tiden!!! Va höll jag på med egentligen??
Tidsskillnaden, 7 timmar efter oss, jämnar väl ut sig så småningom…
Okej så var dagen D här. 16 september 2013. Hämtning kl 8.15
Jag vaknade 05 och mediterade, duschade och åt så småningom frukost. (trevligt urval på frukostbordet. Bredde min kl 11-smörgås, bröd med massor massor av protein ovanpå. yes, det är min melodi det)
Vi blir hämtade och körda till kliniken. Nu börjas det.

Here we go. Jag anländer till Stem Cell Institute i Panama

Here we go. Jag anländer till Stem Cell Institute i Panama

Jag blir varmt mottagen, får fylla i papper, underteckna avtalet, som i princip går ut på att jag accepterar att denna behandling är experimentell, att de inte kan garantera några resultat och vilka former av reaktioner / eller inga som man kan förvänta sig.

Inskrivning på Stem Cell Institute

Inskrivning på Stem Cell Institute och undertecknandet av avtalet. Alla som jag träffade på där, från administratörer till sjuksköterskor och läkare (kvinnliga alltså :-), hade högklackat på sig. Ovant för en svensk att se.

Sen, in till sjuksköterskan Tamara, som skulle ta en massa rör med blod från mig. Hon satte i en nål med en lång tunn slang i, sk butterfly, vilket de brukar göra på de som är rädda. Såna som jag alltså. Och som du kan se på bilden, jag tittar åt annat håll när hon sätter i nålen, lätt och rätt med en gång. Lägg märke till gummibandet hon knutit runt min arm. Inga specialband där inte, såsom vi är vana vid hemifrån.

Sjuksköterskan Tamara, sätter i en sk butterfly för att kunna, lätt och smidigt, fylla en massa rör med mitt blod.

Sjuksköterskan Tamara, sätter i en sk butterfly för att lätt och smidigt kunna fylla en massa rör med mitt blod.

Så kom läkaren in och vi var inte tillåtna att ta foton när de behandlade. Det hade vi ju redan gjort, men nu fick vi avvakta, tills läkaren hade haft sitt samtal med mig. Hon öppnade dvdn jag hade med med röntgenbilder från 2003, 2008 och 2013. Hon informerade att OM det låg ben mot ben i knäleden, var utsikterna inte så bra för att brosket skulle kunna återbildas. Men när hon granskade bilderna, kunde hon till min glädje konstatera att det fanns en smal glipa. Det fanns förutsättningar för återbildning alltså!

knäröntgen i juni 2013, sett framifrån. skärmbilden fotad med mobilen

knäröntgen i juni 2013, sett framifrån. skärmbilden fotad med mobilen

Därefter gick det bra att ta en tillrättalagd bild på oss båda. Hon är en stor, bred och vacker kvinna, iförd högklackat förstås..

Jag och en av läkarna på SCI. Efter avslutat samtal med henne, så var det fritt fram för Birgitta att ta en bild

Jag och en av läkarna på SCI. Efter avslutat samtal med henne, så var det fritt fram för Birgitta att ta en bild

Jag hade fått mycket att fundera på när jag åkte hem. Bl a a tt läkaren sa att de värsta patienterna var de med artros. För, när de hade fått sin första spruta intravenöst. vilket de får den första behandlingsdagen, så blev de oftast som tokiga. De kände sig plötsligt jättebra i kroppen, smärtan var borta och då kunde de inte hålla sig stilla alls. Skulle ut o shoppa, vandra och hoppa, skutta.. Sen dan därpå, så var de alldeles svullna i lederna och hade jätteont. Birgitta fick till uppgift att se till att jag inte drabbades av samma energi-krasch boom bang-galenskap.

Hålla sig stilla efter första sprutan på måndag?? Hmm, ska det verkligen vara nödvändigt?! Jajamän svarade Birgitta, det ska jag nog se till. Det blir inget rännande här inte!!

Hålla sig stilla efter första sprutan på måndag?? Hmm, ska det verkligen vara nödvändigt?! Jajamän svarade Birgitta, det ska jag nog se till. Det blir inget rännande här inte!!

Medan vi var där, var det ett barn som skrek alldeles gutturalt, våldsamt och omänskligt på något sätt. Läkaren berättade att de behandlar autism och det här barnet var väldigt djupt autistisk. Och då kan de skrika och skrika och skrika och går inte att nås. Stamceller har även här en väldigt bra inverkan.

Javier, fd jockey, körde oss idag. Kul och glad kille, med kompis i Sverige... hihi ;-)

Javier, fd jockey, körde oss idag. Kul och glad kille, med kompis i Sverige… hihi 😉

Se det var den första dagen av 5. Och sen var vi hemma igen, på hotell Bristol.

Äntligen hemma igen på hotellet

Äntligen hemma igen på hotellet. Dags för ett bad i bassängen och sen ligga o hänga i solstolen. Lite molnigt javisst, men ljummet i luften och skönt. Fuktigt som sjutton. Ingenting torkar…

Och kunde gå upp till vån fyra och simma lite i poolen och i övrigt ta det lugnt. (på eftermiddagen ska vi ut och se oss lite kring, med privat chaufför. Vi ska titta på gamla stan, ursprungliga stan och åka ut till en marknad. det är planen.
Imorgon blir jag hämtad för att få den första sprutan, intravenöst.