På den tiden det begav sig, läs 1970-talet, fanns det klippdockor i veckotidningarna. Att bli klippdocka, det var STORT!! Det var grejer det. En KLIPPDOCKA! Från mitt skivbolag kom ett urklipp.. från Allers tror jag att det var, med en liten hälsning: ”Kära Malou! När man har blivit klippdocka, då är man riktigt känd!” Tecknaren …
Skyltstället är så exceptionellt, så det måste få sitt eget blogginlägg, en egen presentation. Exceptionellt på så sätt, att ingen kan motstå det. Allas händer dras till det, för att slutas runt ett usb-minne, utan att ha någon som helst aning om vad som finns på det. Det har hög Jag-Vill-Ha-faktor med andra ord. Så …
Jag hade ingenting förplanerat. Hade inte bokat upp några möten, inte tagit några kontakter. utom med Jury, förläggaren från Canada som jag brukar gå ut och äta med varje Midem. Och han hade precis skickat mail om att han hade ställt in sin resa, pga att flera medarbetare hastigt blivit allvarligt sjuka på hans företag. …
och så här ser den ut, här på Midem, där den står på svenskmonterns receptionsdisk, när de precis ställt i några minnen.. (se till vänster om lådan, där står laserpekarna, som man använder för att lyssna på musiken som hänger på väggen – se bild längre ner) och så här såg den ut, efter ett …
Och jag tittar på the Swedish Wall of Sound. Och där är jag I mitten sitter en rund laserpunkt, som styrs av en pekare. Pekaren sitter ihop med hörlurar. Den som pekar på min ”tavla” kan lyssna på de låtar som finns upplagda ihop med tavlan. Kul va 🙂
Och så här fint blev det..
